Jul depression ?

Jag har alltid varit den som glädjs åt julen och dess stök som blir runt omkring. Men i år är det annorlunda. Jag är en månad efter och kan gott och väl säga att jag inte kommer anstränga mig så mycket heller. Jag har bytt gardiner, satt upp adventslampor i fönstren och igår klätt julgranen. Mycket mer blir det inte än att jag ska göra en till ko-ost till julafton.

Igår var det en känslomässig dag. Även fast min dotter var hemma så kände jag mig så ensam. Tårarna kom helt oväntat vilket jag idag förstår behövdes. Jag har tryckt ner mina känslor länge nu och förmodligen vela tårarna komma fram nu.
Hela dagen var så känslomässig. Funderade mycket på X-et och det som hänt både mellan oss och våra gemensamma vänners bekymmer å elände.
På kvällen vela S klä julgranen eftersom hon åker till sin pappa på måndag (läs idag). Jag fick lite smått panik för det brukar vi inte göra själv. Jag ringde X-et när jag åkte hem från hästarna och bjöd hem honom på glögg och julgransbeklädning, han tackade ja.
Jag kände att jag bara var tvungen att svänga in till honom innan jag åker hem och herregud vad jag grät och vad vi kramades. Vi pratade även om det som varit. Men det är nog som jag sa till honom att den här tiden är nog extra känslig när man vet att man kommer vara själv hela julen och dessutom när man vet att han ska ner till "Henne" i Vetlanda och fira jul. Det känns tungt när man vet att han har något att glädjas åt över jul medans jag har ensamheten. Men det är alltid jobbigt att bryta gamla vanor ...
Snacka om att det är lätt att bli "självmartyr" under en julhelg!
Helt ensam är jag ju inte. S kommer vara hos mig på julaftonsdagen och de resterande dagarna har jag ju mamma, pappa och syster att åka till + att jag ska ut med vänner på juldagen. Vi har ju heller aldrig firat juldagen eller annandagen så det är bara julafton som kommer bli den jobbigaste när jag lämnat S hos sin pappa.

Undrar om det är dom här känslorna som de kallar för "Jul-depression"?